Visar inlägg med etikett ande-materia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ande-materia. Visa alla inlägg

söndag 1 maj 2011

Ande och materia

Och Solen har sin gång

Solens gång genom Zodiaken – Livets cirkel – kan sägas symbolisera andens nedstigande i och uppstigande ur materien. Sommar och vinter får representera liv och död. Anden "dör" i materien om hösten och "återuppstår" ur materien på våren vid påskhögtiden.

Mycket av den forntida mytologin innehåller den här symboliken. Livet på jorden sågs som "andens död". Genom nedstigandet i materien "dog" anden bort från det himmelska livet men gav liv åt materien. Själen manifesterade sig i kroppen, gav den liv och uttryck. Men i förhållande till det himmelska var jordelivet ett "dödsrike" där själen offrat sitt liv, där den "dog" uppspikad på "materiens kors". Jämför de grekiska orden soma, 'kropp', och sema, 'grav'. Eller de engelska orden womb, 'moderliv', och tomb, 'grav'.


(Klicka på bilden om du vill ha den förstorad)

Astrologiskt kan då - om det återges som i figuren ovan - årshjulets övre del (Väduren till Vågen) - sommarhalvåret - sägas representera den himmelska världen eller andliga sfären. Den nedre delen (Vågen till Väduren) - vinterhalvåret - står då för andens eller själens nedsänkning eller "död" i den fysiska världen. Årshjulets högra sida (Kräftan till Stenbocken) symboliserar enligt det här synsättet den involutionära fasen - andens nedstigande - och den vänstra sidan (Stenbocken till Kräftan) står för den evolutionära fasen - andens uppstigande ur materien!

Här kan vi se hur årstidernas naturliga växling speglar hela det kosmiska skeendet. Från sommarens överflödande liv - den himmelska sfären, andens egentliga hemvist - sänker sig själen via höstdagjämningen ned i materiens mörker, representerat av vintersolståndet, som samtidigt innebär ljusets pånyttfödelse - i den bibliska allegorin Jesusbarnets födelse i stallet vid jultiden. Här påbörjas också "den förlorade sonens" återvändande i riktning mot den himmelska boningen, representerad av årshjulets övre halva, via vårdagjämningen, då ljuset triumferar och själen återuppstår till himmelskt liv (påskhögtiden)!

Zodiaken representerar då hela cykeln av andens/själens involutionära/evolutionära resa dels genom det stora kosmiska skeendets ofantliga tidrymd och dels upprepat i människans inkarnationscykler - allt speglat i årets och årstidernas naturliga växlingar, i sin tur genererade ur Jordens kretsande kring Solen.

Förundrad styr Gondoljären sin farkost genom det stjärnbelysta Galaktiska Venedigs vindlande vattengränder...

Mats i det blå

söndag 24 maj 2009

Anden i materien

Saturnus är den yttersta av de för ögat synliga planeterna i vårt solsystem. Astrologiskt står den därför för gränser och strukturer. Det stora avståndet till Solen gör den kall och stel och i astrologin förknippad med ålderdom, sjukdom och död. Med sin (från Jorden sett) långsamma rörelse betecknar den tidens ständiga gång. Allmänt står planeten för hinder, svårigheter, hämningar, förseningar, stagnation, förbud och prövningar, men i mer positiv mening också för ansvar, disciplin, koncentration, förmåga och kunnande.


Det astrologiska tecknet för Saturnus kan ses som ett T (korset) tillsammans med ett (bakvänt) S - i urgammal symbolik ormen (Serpent) i Trädet. Ormen formar ett S när den ringlar fram och den har ett väsande läte: ssssssssss...


Det märkliga är att själva ljudkombinationen ST i många olika språk används i en rad ord som mycket direkt anknyter till SaTurnus symbolik: STruktur, STen, STabil, STadig, STatisk, STå, STanna, STel, STillastående, STagnation, STomme (struktur), STum (hämmad), STag, STädse, konSTant, STopp, STrikt, STränghet, STatisk, kriSTall, sySTem, STudera, förSTå - för att bara nämna några av dessa ord. Saturnus representerar gränser - det yttersta - och när vi böjer adjektiv markerar vi det yttersta (superlativen) med ändelsen -ST: längST, äldST, osv.

Det här märkliga mönstret går igen i flera olika språk: engelska, latin, grekiska, sanskrit, osv. Nog är det märkligt att just ljudkombinationen ST - som också gömmer sig i den grafiska symbolen för Saturnus - återkommer i så många ord som direkt associerar till denna den yttersta av de för ögat synliga planeterna. Saturnus står i ett motsatsförhållande till Solen (mörker-ljus, köld-värme, död-liv, materia-ande). Tecknet för Saturnus visar anden (ormen, S:et) underställd - eller helt nedstigen i - materien (korset, T:et, trädet).

I Saturnus tecken Stenbocken dör Solen - vid vintersolSTåndet - men återföds samtidigt! Ljuset börjar långsamt växa på nytt. Uppstigningen ur materiens mörker tar sin början. Också ordet växt är ett (om än något kamouflerat) ST-ord ("väkST"). Både Solen och Saturnus - tillvarons motpoler - är intimt involverade i växandets princip.

Vi har valt att uppkalla veckans dagar efter de "sju planeterna". Veckan börjar (egentligen) med söndag, Solens dag ("Varde ljus!"), och avslutas med lördag, engelska SaTurday, Saturnus dag ("SabbaTsdagen", "Herrens dag", hebreiska ShabaT, efter det hebreiska ordet för Saturnus, ShabaTai)...

Gondoljären blickar förundrad upp mot de tindrande stjärnorna på himlavalvet över det Galaktiska Venedigs kanaler... STjärna... aSTer... STella... STar... STern... naSTe... ormen i trädet...
anden - medvetandet, energin, rörelsen - i materien...

Mats i det blå