Astrologi som poesi

Astrologin, liksom alla forntida kunskapssystem, omfattar allt och lämnar ingenting utanför, speglar livet som helhet och äger därför också en djupt poetisk dimension.

Livet och tillvaron kan inte uppfattas rätt om inte den inneboende poesin får tränga igenom. Även det prosaiska i livet har sin stillsamma poesi.

Allt är i betraktarens öga!

Det ligger i verklighetens natur att också äga en poetisk dimension. Och verkligheten - det är både betraktaren och det betraktade!

Det går inte att avlägsna poesin utan att göra våld på livet. Poesin - och här menar jag inte i första hand dikter skrivna i ord utan mer vad jag vill kalla tillvarons poetiska dimension - den talar stillsamt, når djupa känslor och får allt att höra till, finnas tillsammans, betyda något.

Avlägsna poesin och verkligheten blir livlös, hård, kall, otrygg och overklig. Det ena ställs mot det andra. Det som hör ihop skiljs åt. Helheten brister. Det meningsfulla går förlorat.

Det är i den meningsfulla samhörigheten som astrologin har sin plats. Den för samman, visar på alltings sammanhang och mening. Allt tillåts samverka. Livet blir helt. Också det svåra och smärtsamma har sin mening och plats i det hela, får sin förklaring, blir lyssnat på och kan integreras i helheten.

Mats i det blå